Sandra

Det sägs att hur man spenderar exakt de där sekunderna då klockan slår tolv mellan den 31december och den 1januari kommer att spegla det kommande året. Jag och mitt högra ben Veronica har kommit fram till att så också borde vara fallet. förra året spenderade jag mitt tolvslag andfådd efter att ha ruschat ut och helt stressat konstaterat att KLOCKAN ÄR TOLV. Vi armbågade oss ut genom folkmassan och hamnade brevid en aspackad brud som stod och spydde. Ackompanjerat av hulkningar och Veronica och Kristian som bråkade önskades jag ett Gott Nytt År. Jag var rätt nöjd då, på fyllan....men hur blev det?

 Tolvslaget speglar nog året ganska bra. Det har varit ett år fyllt av prövningar, den ena svårare än den andra. Men som jag återupprepar för mig själv, det som inte dödar- det härdar. Och det kan bara bli bättre!

Sindri, mitt hopp och mitt lufthål höll mig sysselsatt tusenfalt hela våren. Den fula ankungen blev en svan. jag kokade soppa på en spik. Jag lärde mig massor men förstod också att han var en mycket krävande kuse.

Med vårens ljus kom också en spira av- ja vad tusan var det en spira av? Det som föddes begravdes lika fort. Men var det verkligen smart att begrava det levande? Du kommer alltid undra. Det vi gjorde och förstörde kommer vi få ånga resten av våra liv. Blev fetsmackad rakt i fejan några gånger och var för långsam för att smacka tillbaka.

Sommaren kom. Jag och min vackra springare red över alla ängar till världens ände och långsamt började jag fatta att Sindri aldrig skulle kunna tölta. Ett svårt beslut skulle tas. Sälja eller inte? Efter allt jag lärt denna häst, skulle jag bara ge upp? Efter tusen timmar av tankar och råd från proffs på området bestämde jag mig: min  vän ska få gå vidare. Med beslutet dog något.

Två veckor på Island blev sommarens höljdpunkt och årets största enegikälla. Mitt batteri.

I slutet av Augusti tog jag mitt pick och pack och drog upp till Ume. Att bo kvar på gården utan att ha hästen där blev en plåga. Jag har aldrig vantrivs så mycket i mitt eget hem som jag har gjort i höstas. Varje dag åkte jag hem till ett hem jag avskydde. Hösten blev således mörk och ensam. Inte att förglömma en mystisk touch av tabasco som dock ökade spännigen då o då.

Beslutet att skjuta upp ett framtida hästköp gjorde att jag klättrade på väggarna. Hästeriet läggs på is och jag  blev något stympad!

Vintern kom och jag bestämde mig för att flytta till stan. Så jag tog mitt pick o pack och movade in till sjuksköterskorna på nydalahöjd i december. Lämnade hästgården för ett riktigt studentliv?

När jag raglade in över tröskeln på Gullvivevägen 7 var det på tiden. Efter ett omruskande med kära gamla vänner och en älskad familj kommer man ihåg vad som verkligen betyder något. 

Slutet av ett år blir till början på ett nytt.

2009 ska rocka! Och det ska JAG se till.

12dagar tills jag kommer hem! Det känns som jag springer det där loppet än en gång och kämpar mot mållinjen som ligger 12 dagar framåt. Men tiden går aldrig så långsamt som när man kollar på klockan och önskar att dagen snart var över. Tick tack. Jag undrar varför jag ser fram emot att springa över den där mållinjen egentligen, när nästa lopp börjar direkt efter? Det är väl det som är som är motorn i mig. Motorn i livet. Tick tack. Men det ska bli helt underbart skönt att kliva in genom den jävla dörren och sjunka ihop i en liten utmattad hög på hallgolvet.

Fram tills dess? Ja, jag ska ta mitt pick och pack och flytta in till Kristin och Caroline på nydalahöjd. Mitt liv ryms i fem flyttkartonger och några sopsäckar. På torsdag ska jag försöka gräva djupt i min bomullsbekladda hjärna och leta efter lite kanskap om det isländska språket. Tenta i isländska.

Sen ska jag gå runt och le ett stort leende för att jag fortfarande kan springa.