Sandra

Dagens blogg är en ren egoblogg. Jag skriver den för min egna skull. Jag hade lika gärna kunnat skriva ett word-dokument och sedan kastat det rakt i papperskorgen. Nu skriver jag för skrivandets skull. Ibland behövs det. Just nu saknar jag någon att prata med, känner ett litet återfall. Rent dumhet men det gör ack så ont.

Men vad beror det på? I ett helt år har jag kutat i nedförsbacke. Jag har varit i andra andningen och inte haft någon mjölksyra. Jag har byggt ett nytt liv här uppe, och kanske därför är det jobbigt just nu. Ingen i det nya livet har träffat någon annan än en levnadsglad och självsäker människa. Ingen här känner Sandra på riktigt. Jag har vetat att dagen kommer då det blir en uppförsbacke kommer. Det var bara en tidsfråga om när. allt har gått så smidigt och lätt. ett bakslag hör tyvärr till processen. Jag skriver nu inte att det har kommit en uppförsbacke, det har det inte. Jag springer mer på lodrätt underlag med lite bucklor. Men något som inte funntis i mitt liv i tidigare, som jag har väntat och längtat efter skrämmer just nu skiten ur mig. Plötsligt inser jag tydligt som bara den, att delar av mig inte har hängt med i processen. Det är en otroligt jobbig insikt. Det som jag är mest rädd för är att det här inte går vägen. Eftersom jag VET att jag kommer bli tvungen att gå igenom det här stadiet sen. Hur jag än bär mig åt så måste jag. Det är lika bra att få det överstökat på en gång.

Men tyvärr hänger det inte på mig.

Jag är livrädd.