Sandra

Jag undrar hur många gånger de senaste månaderna jag suttit med ett nytt tomt blogginlägg och funderat i vilken ända jag ska börja skriva.. Å nu gör jag det verkligen. Det är ett gott tecken. Å mycket har hänt sedan sist.

Nu kommer en del hästsnack. Ni som inte orkar läsa orkar heller inte känna mig på riktigt. Jag har tagit det stora beslutet att sälja Sindri. han sitter nu ute på annons. Det var ett av de tuffaste i mitt liv, då man helt omöjligt kan vara helt oberörd när man säljer en som står en så nära hjärtat. Jag har lärt honom ALLT han kan, och han har lärt mig nästan lika mycket. Jag är övertygad om att jag inte kommer få ett band till någon annan häst på samma sätt som de vi hade. Men nån stans där tog det stopp. Jag började tänka "proffisionellt". Han kan inte ta mig dit jag vill i ridningen. Vi passar inte tilsammans. Punkt slut. Jag har kommit över den tiden i livet då jag var nöjd med gullande, borstande och mockande. Jag kan inte ha en häst bara för att det är mysigt, hade jag velat det hade jag kunna låna en häst eller köpa en outbildad travare. Det måste tillföra mig något, då så mycket tid och pengar läggs ner i ändamålet. mår jag dåligt varje gång jag kliver ur sadeln för att jag inte lyckas åstadkomma det jag vill åstadkomma så är det inte värt det. enkel matematik.

tro inte att hästarna läggs ner för bövelen. Jag kommer bara lugna mig med ett nytt hästköp tills jag hittat den rätta igen. Den som passar mig. Planerna nu ligger  i att hitta alternativa vägar att lära å nå toppen, på bästa sätt. Att rida massa olika hästar är ett av dem. De fyra närmaste månaderna kommer de att bestå i att träna ett blivande toppsto som ska avelsvisas i vår. Jag kommer lära mig massor på vägen, det ska bli spännande.

Att vrida till sin vardag så mycket som jag har gjort sen i sommras får verkligen konsekvenser! från att rida 5dagar i veckan o viga den mesta lediga tiden till detta, gör att jag nu sitter här med en tomhet. Förmodligen en nyttig sådan för plötsligt sitter man och funderar på livsfrågor som varför regn är blött och varför fiskpinnar är godar än pölsa. I större delen av mitt liv har jag haft något som upptagit större delen av mitt liv och mina tankar. Uppbunden av något. Kanske kallas det att vara passionerad? Att viga sitt liv till något. Att brinna för något. Eller är det att vara allmänt besatt? Det finns massor av människor som springer runt och bara lever, utan att brinna. Jag är inte en av dem.


Här kommer några bilder från våra fina stunder tillsammans. Det är när man tittar på dessa som man tvivlar på sina beslut. Men det här är början på något nytt. Något ännu bättre. För båda två.