eternity

Det skulle inte bli så här.

När jag satt på den älskade ön för två år sedan bestämde jag mig för att det fanns en sak som jag skulle kämpa för framför alla andra. En sak som var viktigare än ALLT. Skulle denna sak äventyras skulle allt annat sättas åt sidan. Det var så jävla självklart då. När jag tänker tillbaka på allt jag tänkte då inser jag hur naiv jag har varit.

Sedan dess har jag gjort allt för mig själv. Men allt är så mycket mer komplext än man tror. Det är inte att bara anstränga sig till det yttersta. Det finns alltid faktorer som gör att vägen man tänkt att ta ändrar riktning.


Jag har vigt två år i mitt liv till en kamp som jag trodde att jag skulle få slippa. Att det bara krävdes en liten uppförsbacke att övervinna så skulle den efterlängtade nedförbacken äntligen komma sen.

Men jag har FEL. Jag kommer stå i den här uppförsbacken i HELA mitt liv. Det finns ingen topp Bara en oändlig uppförsbacke. Det enda jag kämpar för är att inte halka ner igen.

Vad fan är det som driver mänskligheten egentligen? som gör att man fortsätter kämpa mot toppen?

Det finns inga nedförsbackar.

Förväl älskade vän...

Det finns inga ord som är tydligare än de tysta orden... Här säger jag dem till Sandra.



Jag kom gående mot dig i hagen. Det var många månader sen vi sågs men jag glömmer ju aldig. Med min mjuk mule undersökte jag alla fickor i jakt på något gott, det brukar du alltid ha där.



Är det verkligen du? Det var så länge sen vi sågs. Men du luktar trygghet, som du gjorde då. Jag litar på dig, jag skulle gå över eld om du bad mig.




Vi har haft så roligt tillsammans! Så mycket glädje och så många drömmar som kan fångas i en snabb galopp. Frihet.

Du har lärt mig allt jag kan och jag följer dig vart du än går!

Får jag springa med dig på min rygg en sista gång?


Men gå inte! stanna hos mig!



Du går nu! Men jag vet att det du gör är av kärlek. Min nya ägare kommer att älska mig. Men jag glömmer aldrig vår fantastiska tid tillsammans.

Sindri♥Sandra